Pink Floyd har en historia som sträcker sig tillbaka till 60-talet. De slog igenom på allvar under 70-talet tack vare mästerverket "Dark side of the moon" som de framgångsrikt följde upp med "Wish you were here", "Animals" och "The wall".

Under 80-talet släppte man en platta med den klassiska uppsättningen David Gilmour, Roger Waters, Nick Mason och Richard Wright, alltså originaluppsättningen utan Syd Barret som var borta sedan tidigare. Skivan i fråga, "The final cut", som mer eller mindre var ett Waters-album, hade ett par fantastiska inpräntade, men är över lag rätt svag.

Men Pink Floyd han släppa en skiva till innan 80-talet var över. 1987 bestod bandet endast av Gilmour och Mason, vilket innebar att Gilmour fick ta över både låtskrivandet och leadsången. Gilmour hade sedan tidigare visat att han var en bra sångare, och han hade skrivit en del låtar åt bandet sedan tidigare, men det är givetvis inte lätt att leva upp till Waters författarförmåga. Resultatet, "A momentary lapse of reason" har en annan stil än Pink Floyds tidigare verk. Betraktat som ett individuellt verk, är det riktigt bra. Det bästa spåret är helt klart "One slip", men "Learning to fly" är nog det som mest lever kvar i minnet. "On the turning away" är en vacker ballad, och "Sorrow" är ett instrumentalt mästerverk.

Under 90-talet släpper man den snäppt vassare "The division bell", nu med Wright tillbaka i bandet.

Och slutligen, 2008, gör den klassiska uppsättningen ett välgörenhetsgig tillsammans.

Etiketter: Pink Floyd, Roger Waters, David Gilmour